Jag vet inte var det berget ligger, jag vet det mesta men inte det.
I samarbete med Maria Boij
I rumsligheten, i tidslager och fickor letar vi, flyttar runt minnen, förvandlade ord och objekt. Borstar av dammet och möts i det flytande, poetiskt rinnande. I den okontrollerbara lavan, i tomrummet mellan materialiteten och det immateriella. Vi når smärtpunkter när vi vänder på ord och föremål, korsar stigar, och får svindel i dimman. Vi färdas med luftvarelserna och lyssnar, vi lägger kinden mot bergets inre och våra väsen följs åt sida vid sida, för att återuppväcka den gråtande gamla gestalten, en människa i för stora skor som fastnat i leran i sitt sökande efter sanningen, eller åtminstone en mening att förstå.
Maria Luostarinen och Maria Boij visar ett pågående arbete, som tar formen av en gemensam installation. Inför utställningen har de varje söndag kväll skickat varandra ett ord att teckna. Maria Boij och Maria Luostarinen har sedan 2006 gjort flera utställningar tillsammans. Tidigare har de båda konstnärerna samarbetat kring döden, livet och vad det innebär att vara människa i en värld som man inte alltid kan tyda. Deras installation handlar om att söka sanning och trygghet, om att gå vilse och om att försöka förstå hur världen omkring oss är beskaffad. Hur kan vi försonas med tanken på vår egen dödlighet? Hur lever vi våra liv och kan det vid någon tidpunkt bli fullgjort? Berget symboliserar det beständiga, men även det sublima och det heliga. Vi kan bestiga berget för att kunna blicka ut över världen, men också gå vilse inne i det, eller kanske hittar vi berget inom oss själva? Sökandet efter sanningen går till havs och på land men också genom gestalterna, och oss själva. Människan är sammanflätad med naturen men har sakta glidit ifrån den och på så vis förlorat sig själv.
