Under det vardagliga förnuftets jordskorpa lever drömmen. Också den strängaste rationalist möter varje natt dess egendomliga språk. Kanske anar hen med tiden dess oerhörda precision, som i matematiken - eller poesin. Vad vill det säga oss? I Bibelns tid ber farao Jakob att tyda en gåtfull dröm. Och i Freuds Drömtydning är sakregistret fullt av alldagliga ting som ruvar på dolda betydelser - och när Freud tolkade till synes obegripliga dröm- mar bland sina patienter i Wiens kultiverade borgerskap upptäckte han att drömspråket styrdes av samma mekanismer som poesins metaforer och metonymier! Att drömmens och konstens språk har samma rotsystem.
Konstnärerna bakom Den vita teatern har sedan era år låtit de två språken uppgå i varandra, både i det gemensamma projektet Konstsalong Oden- gatan och i individuella arbeten. I drömmen eller slummern mellan sömn och vaka har de hittat det landskap och kreativa tillstånd som förlöser deras konst. Precis som surrealisterna på 1920-talet som programmatiskt inledde varje nummer av sin tidskrift Den surrealistiska revolutionen med att återge egna drömmar. I Den vita teatern uppträder drömmen mer avspänt, den bildar ett öppet poetiskt klimat, en elektrisk atmosfär som ger varje föremål en associativ laddning.
Vad uppstår då i drömmens klimat? Den rationella kausaliteten sätts ur spel och ersätts av en känslighet för andra samband - Swedenborg kallade dem korrespondenser, surrealisterna analogier och metaforer och Jung synk- ronicitet. För både Jung och surrealisterna var alkemin en poetisk förebild: vilda drömmerier som blottade ett nätverk av motsatser och attraktioner mellan naturens element och mänskliga sinnestillstånd.
Sådana associationer kan bara växa ur en drömsk och vidöppen sensibilitet för de fysiska tingen: deras minnen, deras form, material och taktila och sinnliga förnimmelser, det kan vara ett vikt papper, en snäcka, hår, aska ... så väcks korrespondenserna med det osynliga. Den vita teatern inbjuder oss till detta äventyr.
Peter Cornell, 2019